Vad är det frågan om?

Nu så här efter Taizé tänker man en del på det. Jag känner igen känslan.

Har varit med om den förut.

Man är lite sorgsen och funderar seriöst på om man skulle spendera hela sitt liv på Taizé kullen i tält.

Men man kommer över det.

Men i samma veva som man har kommit över det så har man slutat prata med folk som man verkligen tyckte om, av den enkla anledningen att man inte kan säga så mycket mer än I miss you och Fuck you till varandra.

Samtalsämnena dör liksom ut.

Varför kunde tiden bara inte ha stannat i den veckan?

Jag känner fortfarande lukten av diskmedlet vi använde i disken ibland.

Vill Tillbaka.....

Just nu skulle jag kunna betala en hundring för att få en kopp av det där teet.